Natten hade lagt sig över Ötamon. I höstkylan var det som om skogen slutat andas, och allt Kolzak kunde höra var hans egna och Ezekiels andetag. Ändå kändes natten som en trygg omfamning, ett skydd, en vän. Kolzak stannade inte förränn de nått mötesplatsen de bestämt - en större klippa inte långt ifrån platsen han först mötte Arashi. Sedan var det bara att vänta. Men de behövde inte stå i kylan länge. Kolzak hade lagt den unga vargens namn noga på minnet, och när hon uppenbarade sig för dem båda ...
↧