Rummet var mörkt. Facklor och eldar hade blåsts ut och Varya satt tryckt längst in i hörnet. Huvudet bultade varmt och ömmade, men det var bara en liten andel av den ytliga smärtan. I djupet av själen värkte något mycket värre. Det var som att varje gång hon trott hon nått botten, sjönk hon än värre. Kanske behövde hon lära sig skratta åt det, åt hur löjligt hennes liv var. Men det var svårt, för hon drömde alldeles för hårt om en annan verklighet.
“Varya?” Systerns röst fick henne att ...
↧