Mörkret föll mycket tidigare den här tiden av året. Långa, smala skuggor sträckte sig fram under rötter och hålrum. Men om än solens närvaro var allt mer kortvarig, så fyllde månblomstren tomrummet med sitt sällsamma, glödande ljus. Månens kalla, bleka sken avspeglade sig i de vita blommorna som fick hela området att kännas trolskt och hemsökt.
Varya kastade en blick upp och såg, mellan de massiva lövklungorna, hur stjärnorna prydde den sammetslena himlen. Med hjälp av deras position kunde ...
↧