Nyaldi ledde vandringen i sydvästlig riktning genom skogen som skimrade och gnistrade i solens sken. Den var vacker, och påminde tiken som is eller nyfallet snö när solen stod som högst.
Trots skogens mycket fridsamma lynne höll både Nyaldi och honan efter henne sig vakna och lystrande. Figaros varning ekade färskt i minnet, och exakt vad en odöd var ville Nyaldi inte ha olyckan att uppleva på nära håll.
Takten de höll var relativt hög; tassar som dämpat dunkade i marken. Nyaldi kunde känna ...
↧
