Löven darrade i den svaga vinden som kammade igenom skogen, och deras prassel var det enda ljud som fyllde den ekande tystnaden. Trots att våren började blöda till sommar huttrade Aleksandr lätt när blåstens fjäderlätta, osynliga fingrar sprang längs hans rygg. Det kompakta mörkret som lagt sig över Ötamon bidrog till en nästan spöklik atmosfär, och med månen i moln så fanns inte månblommornas sken där att vägleda honom. Men mörkret störde inte Aleksandr. Inte längre. Det var en trygghetskänsla, ...
↧