“Okey, inget daltande nurå!” ropade Janos från ena änden gläntan. På motsatta sida stod Zaria i förberedelse. “Jag vill inte se några tvekande steg eller känna nå mesiga tacklingar,” de båda visste att han menade allvar trots den retsamma stämman. Det fanns alltid något lättsamt och uppmuntrade med Janos ton.
“Det finns ingenting du kan göra som gör ondare än det jag redan varit med om.” Ett snett leende tog form, så brett att det även syntes på avstånd. ...
↧