Det var efter midnatt när Varya lyckats dra med sig Maksim från böneplatsen och hem igen. Han var skärrad och rädd och hela vägen tillbaka hade Varya hummat på samma vaggvisa som alltid. En tröstande melodi som hon mindes från sin egen tidiga barndom.
Lukten av blod tillsammans med hans rytmiska hjärtslag hade fått stänk av rött att visa sig i hennes blåa blick. Genast förde hon honom till den inbyggda karet med vatten för att låta han tvätta sig innan blodet hann fastna för mycket. ...
↧