De hade nått katastrofens epicentrum, jorden var upptrampad och ojämn, rötter spretade rakt upp. Dem väldiga träden var eldsvedda och döda, dem närmsta fullständigt förkolnade stumpar. Till våren skulle nytt liv spira, men än hade det inte tagit fart. Förutom månblommorna, dem förbannade blommorna. Det var dag och deras vita kronblad var hopfällda, redo att öppna sig då månen åter visade sig. Hon önskade att hon haft modet att trampa på dem, att hennes rörelser inte var hindrande av försiktighet ...
↧