Aena låg på sin högra sida och försökte sova. Månen stod högt på skyn och ändå fast Aena tyckte att den var fin så ville hon bara att den skulle gå bakom moln så att det skulle bli helt mörkt.
Hennes ben pulserade av smärta och trötthet. Hon hade vandrat långt för en valp och nästa dag skulle hon vandra minst lika långt, trots att hennes muskler säkerligen skulle göra lika ont nästa morgon också. Men hon skulle följa det enda råd hon hade; hennes minne, hennes faders ord; Vi måste fortsätta ...
↧