Natten låg tätt över landskapet. Det mörka gräset svalde allt ljus som månen försökte skänka och lämnade endast himlakropparna som tindrande detaljer på den djupa avgrunden.
Varya var rädd. Vemod och fasa var inte känslor okända för henne, men denna gång tycktes de ha rivit sig så mycket djupare. Stegen var trevande och osäkra när hon styrde dem mot riktning systern gett. Väst om Civitas, där hade hon lovat att han skulle vänta på henne. Trots hennes vilja att skyla hennes ansikte, så ...
↧