Hanen låg bland höstlöven och gjorde sig redo för att sova, men hur länge han än låg där i höstkylan tycktes sömnen aldrig komma.
Det fick honom att sucka frustrerat och han vände sig istället på rygg, kände hur sin egna vinge smärtade när han vek den under sig för att kunna vrida magen uppåt mot himlen. Han ignorerade smärtan, försökte glömma bort skadan bara för stunden ändå fast han egentligen var trött på att glömma bort saker. Just nu ville han bara ignorera världen, han ville bara omslutas ...
↧