Ezekiel låg på rygg på en särskilt tjock trädgren, med vingarna utbredda runt sig och tittade på stjärnorna som skymtade fram genom den tjocka trädkronan. Han hade inte trott att han kunde ta sig upp i trädet så här högt — han befann sig ju ändå flera meter upp i luften — men han hade försökt ändå, för han var trött på att vara feg. Han ville vara som sin storebror Kolzak. Kolzak var alltid modig och stark, och Ezekiel ville vara likadan. Dessutom var livet mycket roligare när man slutade oroa ...
↧