Relictus skänkte Aurora ett lugn hon inte vetat att hon hungrat efter. De väldiga träden och den skuggfyllda atmosfären kallade på henne, vaggade henne till en mjuk sinnesro. Att det var mörkt gjorde henne inte längre något. Hon hade vant sig vid att ha sämre syn för länge sedan, och nu var hennes steg lika självsäkra som i dagsljus.
Naturligtvis hjälpte det att ha Varya vid sin sida. Då och då möttes deras blickar, och de brukade le, som åt ett skämt bara systrarna kunde känna till. Kanske ...
↧