Ehfra satt fast, och hur hon än krängde, vred och lirkade verkade lianerna bara sno sig hårdare och hårdare om hornen med varje försök. Marken runt de stora tassarna var uppriven i en vid cirkel, nacken stramade och huvudet värkte. Fastnat i buskar och kvistar i växtlighet hade hon gjort många gånger, men aldrig så här. Till slut hade hon muttrat för sig själv att hon minsann skulle bli kvar i den unkna skogen till dödagar, och att hon hoppades innerligt att den som vandrade förbi härnäst i alla ...
↧