Under ljudet av en Korps hesa skrålande traskade han, den ärrade kärleksgurun, fram genom frodigt gräs och med ett smekande solsken som tycktes finna alla små dolda öppningar bland trädkronornas täta lövverk. Han log gott. Tillfredsställt.
I vanlig ordning följde han den rutt som kommit att bli hans egna lilla tillflykt när flocklivets sociala regler petade honom surt i sidan. Här, längst den sträcka som trampats upp till en enslig stig, fann han orken att dränka sig själv med uppmuntrande ...
↧