Amanita vandrade ut från sitt gömställe när solens strålar äntligen vandrade ner längs horisonten. För många kunde det upplevas som något som gick väldigt fort, men för henne var de sista minuterna nästan plågsamma. Hon ville fram, ut och röra på sig. Äntligen. Hon stretchade ut den långa slimmade kroppen och den svarta pälsen skimrade vackert i mörkblå toner. Dimman hade lagt sig över skogen och så även över Numoorislätten. Hon tog sig ut från de sista trädstammarna som gränsade Kaiwood till ...
↧