Hon hade blivit starkare. Hennes ben vek sig inte längre inunder henne, och hon kunde bibehålla en fysisk form, om än den inte var fast. Det fanns ingen möjlighet för henne att påverka sin omgivning och den påverkade i sin tur inte heller henne. Det var en konstig känsla. Att finnas men att samtidigt inte göra det. Hon blev inte trött, inte hungrig. Aldrig utmattad. Naira genomskinliga tassar hade burit henne genom hela Numoori utan vila. Hon visste inte ens riktigt vart hon hade varit på väg: ...
↧