Det var sent in på nattimmarna. Ovan de knotiga, åldrade träden och dess snåriga kronor låg pärlband av glödande stjärnor. Det var en vacker, molnfri natt. Men en efterhängsam, olustig känsla hade följt honom enda sedan de träffat en av de vandrande liken i utkanten av Silverpile. Den var tung och påtryckande – sände kalla kårar längs hela hans ryggrad. Kenai kunde inte vänta att få komma till Ötamon, lämna Ken-Yak och Silverpile så långt som möjligt bakom sig.
Svala, friska brisar drog ...
↧