Så många känslor. Så många intryck. Men mest av allt en stor sorg och smärta. Det enda ljus hon sett framför sig och kunde klänga sig fast vid var de små liven. Valparna. Deras valpar. Åh Ventus. Hon suckade uppgivet och bet ihop hårt. Tårar trängde ut mellan hennes slutna ögonlock och lämnade mörka spår i den röda pälsen.
Det skar och högg lika hårt och kallt som dagen då hans sargade kropp slutit upp med de andra döda och vandrat en marsch utan tanke eller vilja. Smärta. Var det verkligen ...
↧