Vägen hade inget slut.
Det var med en känsla av tomhet som Milkyway hade insett det. Varken sorgset eller dystert, men konstaterande och uppgivet. Det var så och fortsatte så, det fanns inget förutbestämt mål till vilket hennes vandring nådde, och inget mål skulle komma. Hon var ensam, och skulle så förbli.
Dagarna kom och gick, liksom Milkyway kom och gick. Hon strövade i Numooris nordöstra kanter, innanför skogarnas trygga gränser, längs kustens steniga stränder. Ibland gick hon så långt ...
↧