Han visste att det barnsligt av honom, dumt rent utav, att bara springa iväg så, och sorgen hade inte heller försvunnit av springandet, det gick inte att springa ifrån smärtan i bröstet, klumpen i magen. Men samtidigt lindrades skammen av det faktum att Abraxas och Shiva också lämnat, inte stått ut med känslan. Stanken ifrån de levande liken, och deras diverse ruttnade koppsvätskor, satt kvar i hans päls, en konstant påminnelse om systerns bortgång, om smärtan som strålade ut i hans väsen, ilskan ...
↧