Vandringen hade varit lång och hård. Särskilt den sista tiden då de båda honorna tagit sig igenom Öknen. Ogästvänligare plats hade den svartgrå och turkosa honan aldrig stött på förut, och hon kunde inte förstå hur någon frivilligt kunde välja att leva på en sådan plats. Solen stod högt ovanför deras huvuden där de i sakta takt tog sig framåt över sanddynerna, båda uttorkade och trötta. De hade nästan sökt igenom större delen av den här gudsförgätna platsen nu, men utan framgång, utan att hitta ...
↧