Mild värme och blå himmel signalerade sommarens antågande. Skogen stod sig lik, klar i brandens och höstens färger; oförändrad från årstid till årstid, orörd av årens tidevarv.
Naberius kände sanden vid sjöns rand väta hans trampdynor. Trots att de var svårt ärrade, speciellt kring klohylsorna, fanns ännu lite av känseln kvar. Tillräckligt för att han kunde känna fuktens svala väta.
Hans glödande vita ögon beskådade ut över sjön, en välbekant syn. Han hade inte rört sig från sitt lilla revir ...
↧