Den vita tikens blå ögon smalnade när hon rynkade pannan av koncentration. Hjorten betade lugnt ett tiotal meter bort, intet ont anande om rovdjuret som lurade bakom rotvältan. Hon andades tyst, kröp sakta ihop, smög långsamt närmare. Magen kurrade hjälpsamt för att påminna henne om hur viktigt det var att få tag på hjorten. Nostryffeln vibrerade, av spänning och av lukten från hjorten, levande kött, mat. Om inte lång tid alls skulle hon antingen ha det där köttberget i magen eller se det springa ...
↧