Han visste inte hur länge han hade simmat.
Det hade varit skymning när han flydde från Kaiwoods eld och rök, det mindes han. Han mindes att mörkret hade fallit då trötta tassar fört honom vidare uppför strömmen. Han mindes hur svart allt blivit, hur allt bortom strandkanten var ett dis av skuggor, och endast vattenströmmens blänk erinrat honom om var han egentligen befann sig här i världen. Han hade inte tänkt, hade inte orkat tänka, bara låtit simmandets rutin ge honom ett syfte, en riktning ...
↧