Tiden stod stilla i havet av brandfärgade löv fångade i höst, och nästan lysande vita svanar som stilla gled över den blanka sjöns yta. Dagarna var likadana, en loop av jakt, träning och sömn.
Det var dock något den mörka hanen trivdes i. Rytmen var familijär, förutsägbar. Han kände till när rådjuren vandrade från de olika matställena och vart han kunde söka skydd när det milda regnet vette jorden mörkt brunt och fuktade gräset.
Så nära frid hade Naberius aldrig riktigt varit. Det fanns tider ...
↧