Det hade gått långsamt, stundvis så långsamt så att Sarabi hade behövt se bort för att inte gråta av skam, men de hade tagit sig till grannskogen. Det var inte det att Sarabi blivit gråtmild på äldre dagar, eller dag kanske hon hade, men synen av denna skog hade också fått det att knyta sig i halsen. Nu hade de vandrat igenom den ett tag och hon kände sig lugnare. Skogen runtom dom grönskade likt bara en skog gödd på uråldriga träds aska kunde. Det var vemodigt för den lilla kargkorsningen att ...
↧
