Lune hade aldrig varit ifrån familjen på natten förut, och med tanke på järven så var det ett under att hon vågade, men något hade lockat henne bort. En sång, skogens sång, drog henne ut i skuggorna. Blommorna lyste upp hennes väg och kanske var det dem som gav henne modet. Men skulle hon höra en uggla hoa eller se en allt för stor sten skulle hon nog springa hem under panikslagna skrin.
Plötsligt upphörde sången och kvar ekade bara mjuka hummanden. Lune stannade upp. De långa hängande öronen ...
↧