Kaiwoods trädtoppar badade i eftermiddagssolen, men nere på marken var det nästan mörkt. De väldiga träden sög helt enkelt åt sig allt solljus. Det luktade av gran och mylla. Överlag var det relativt stilla. Inte mycket liv växte i mörkret under träden, och det fanns därför inte mycket för andra att hämta. För nattvargen dock, var ensamheten en välsignelse.
Arcelia var på riktigt, riktigt dåligt humör, så som hon numera ofta var. Antagligen berodde det på mörkret. Kraften hade under senaste ...
↧