Marken under honom var färgad röd. Den var varm och våt. Blod. Det lät som han gick genom pölar. Det stänkte varmt upp på hans ben. Natten hade slukat allt. Den svarta intigheten var det enda som bestod. Luften var tung av doften. Det enda han hörde var hans egna rusande hjärta och tanken som fortsatte eka likt ett mantra. Jag måste fortsätta. Jag måste fortsätta. Inget annat existerade i det tidlösa vakuumet. Tills han såg en hålighet i det ändlösa svarta. En ensam strimma av ljus föll ner och ...
↧