Dante rör sig med försiktiga steg över stenslätten och de tofsprydda öronen vippar fram och tillbaka på huvudet. Det var länge sedan han och Abbe kom ifrån varandra och Dante inser att han inte gör så bra ensam. Han känner sig paranoid, som om det finns fiender bakom varje krök, träd eller sten. På det här karga landskapet finns det många stenar som kan gömma fiender. Men snarare är det spöken som jagar honom. Snarare ett specifikt spöke. Sedan mor försvann kan hennes bild ibland dyka upp lite ...
↧