Luften var mättad av en lyssnande tystnad. Ovanför sträckte natthimlen ut sina tomma händer. Molnens tyngd höll ljuset utestängd, men Varya var allt för medveten om vad som väntade där bakom. Det fanns tecken från den intågande sommaren överallt nu, och hon avskydde det. För henne var det som att världen förvandlats till klockverk, där varje tickande slag påminde henne om hennes löfte till natten. Då hade det setts som en enkel uppoffring, och även om hon fortfarande inte ångrade sitt val så ...
↧