Ett par turkosa ögon svepte över landskapet, under en besynnerlig krona av horn som passat bättre på huvudet på en buffel än en varg. En framtass slog i marken, följd av en baktass. Därefter upprepades proceduren på andra sidan och fortsatte så i all oändlighet. I varje fall tycktes det så för den blåögde, behornade vargen där han gick. Bara berg. Berg. Och ytterligare några berg.
Visst, berg var vackra. Berg var vackra när solen lyste på de snövita topparna och när sidorna brann i rött. ...
↧