Ett kallt och rått snöblandat regn föll utanför i den dystra kvällen. De hårda dropparna som smällde mot bergsväggen utanför ekade in. Lev satt som ofta vid portöppningen och väntade, låtsades inte om tomheten som fyllde fästningen. Ingenting hade varit sig likt och han vägrade acceptera att detta var deras verklighet. Så han väntade, och skulle nog alltid vänta, på att Maksim kom hem.
Lev kom på sig själv med att ha sjunkit ihop mot väggen i en slött sittande position halvt sovande ...
↧