Under flera veckor vandrade den sargade fakargen långsamt i den riktning han trodde var söderut. Långa pauser och ointressanta möten med främlingar hade saktat ned vandringen. Att skogen var oändligt stor hjälpte honom inte. Det var som om den aldrig tog slut, och Molok kunde inte låta bli att tro att någon spelade honom ett elakt spratt. Det var utmattande både fysiskt men framförallt psykiskt att leta och inte finna något - inte ens ett ynka litet spår av någon som stod honom nära. Han var ...
↧