Kvällningen hade en sällsam ton, och månblommorna bytte av solen i sina sinande strålar. Iwrias steg släntrade, även om hon var lite sen hem. Blommorna tycktes glöda starkare i samma takt som solens räckvidd falnade men det var klart att ljuskällorna var skilda. Iwria genade över Ängen, som hon bodde ganska nära inpå. Den tunna skären blev tydligare på himlen, men blekare än månblommorna, kanske för att deras avstånd var kortare. Ett långt leende höll läpparna stadiga och hon betraktade sina ...
↧