Hade inte skulden över Maksims försvinnande hängt så tungt över Katya hade hon varit överlycklig. Att ha rymt hemifrån fyllde henne av ett sådant rus att färgerna verkade pulsera. Det var otroligt. Ändå sjönk hjärtat när ungvargarna nådde Ötamon, och Katyas skuldkänslor sköt i höjden igen. Hon mådde illa, och kunde inte möta några blickar. Det lilla mod hon jobbat upp försvann, och Katya ursäktade sig snart. Nå, hon stack med ett ses!.
Hon sökte sig till en bäck, kantade av månblommor. ...
↧