Kvällen hade kommit till Ötamon, och det var om möjligt ännu vackrare. Miranda hade tjutit högt av förtjusning när månblommorna slagit ut och eldflugor hade vågat sig ut. Hon ville stanna här för alltid.
Syskonen hade hittat en liten grotta under några rötter, och dykt ner. Haru höll sig på ett behörigt avstånd, och betraktade dem med slö blick. Miranda skuttade vidare. Inte så hon inte gick att se, men hon var mer intresserad av det ovan mark än det under.
Ljudet av en obekant röst ...
↧