Det fanns inget kvar i sinnet om vad det var han höll på med, vart han var på väg eller varför han ens sprungit ifrån början. Han hade bara haft en sådan överväldigande känsla av att behöva komma bort. Bara bort. Men nu stod han här, i ett hav av gräs, ensam. Lika arg och bister som innan och ingen att dela det med.
Den mörka skavande känslan bodde fortfarande i bröstet, men han grät inte mer. Aldrig igen.
Tänderna knastrade där han bet ihop käkarna för att inte ilsket skrika till himlen, ...
↧