"Men älskade" han talade medvetet ljusare än vad hans röst höll på och bli, och dolde så gott han kunde den åldrande rösten. Han hatade hur den kunde spricka helt utan att han ens tog i. Det var en del av livet, och Malva var så barmhärtig att hon inte låtsades notera det mer med en medlidsam blick, och han var tacksam. Hon var en av syskonen han stod närmast till. Rösten stabiliserade sig något då han fortsatte på ämnet som låg i luften, inget nedlåtande i tonen trots ordvalen, det var menat ...
↧