Solen höll på att gå ner och i öst hade månen redan börjat visa sig. Det vassa, tandade landskapet var fläckvist täckt av ett tunt snötäcke och temperaturen låg några få grader under noll. Ljuset var rödfärgat och skuggorna långa, det skapade en något kuslig atmosfär men honan kände sig lugn. Hon satt stilla och blickade mot månskäran som reste sig över bergens vassa spetsar. Tyst bad hon en bön till Duraneir, som hon gjort för vana att göra varje kväll. Att ha förlorat sitt band med månen tog ...
↧