Himlen hade börjat ljusna, och de flesta hade redan fallit in i sömnens djupa dvala, men inte Zaria. Hon var inte trött, fastän hon visste att hon borde vara det, utan istället frös hon. Det var en kylig vinterdag, och varje andetag hon tog kändes som om hon svalde is. Därför tänkte hon söka sig till det säkraste kortet hon hade; den som alltid fick henne att känna sig bra och hemma. Så det var med tysta steg Zaria rörde sig framåt i sökandes efter hennes fars robusta kropp bland de andra. Hennes ...
↧