Förra gången de möttes hade hon varit disträ. Frånvarande. Det var hon alltid det senaste och Kolzak visste att det var hans fel. Det var helt knäpptyst vid Glasbäcken där Kolzak satt och väntade på henne, med bröstet snärjt av hopp och skam. Oftare än förr var hon sen. Kolzak började känna hopplöshet, och gjorde sig mentalt redo för att gå när han hörde mjuka fotsteg i mossan bakom honom. Kolzak reste sig genast upp för att möta henne, men hans leende var svagt.
"Varya," hennes namn uttalade ...
↧