Ingenting var sig likt. Världen tycktes plötsligt ha gått in i ett mörkläggande töcken. Den natten hade allting brustit. Bilden av ett liv som Varya så desperat byggt upp med alla hennes trasiga skärvor hade gått i tusen. Bortom räddning, liksom henne. Inga känslor fanns kvar, inga tårar hade fallit sedan hon kommit tillbaka. Aurora hade gråtit för henne men Varya förblev bara ett tomt skal.
Den eftermiddagen hade Varya suttit i sin pappas trädgård i flera timmar utan att flytta på sig. ...
↧