Spjuten som sköt upp ur marken liknade inte något som hon någonsin sett förr, det var ytterst underliga skapelser men mycket vackert. Visst föredrog hon Zaote än mer med sitt vatten och himmel som smälte ihop, men detta dög gott och väl. Hade sin egna charm. Hon var tacksam över att det fanns gräs här, något som Zaote sannerligen inte hade. Känslan av gräs under tassarna igen var underbar.
Långt där framme. Där, där borta tycktes det stå någon. Kameos ögon svek henne sällan, och nyfikenheten ...
↧