Klor klapprade rytmiskt mot det skrovliga stengolvet. Ljud som annars inte var så tydliga förstärktes alltid emellan korridorens kala väggar. Osäkerheten i hennes rörelser tycktes plockas upp av ekot, och hon visste att om än inte väggarna kunde höra hennes hjärtas så kunde Han det. Han, som alltid var ljuset i slutet av tunneln, men det gick inte att förneka hur även det hade börjat flacka.
I rummet som öppnade upp sig kastade eftermiddagssolen in det sista av sitt arma ljus. Det färgade ...
↧