På en stor sten inte allt för långt bort från lyorna låg Volodya i sin ensamhet och solade, hon riktigt njöt utav eftermiddags strålarna som värmde hennes spinkiga lilla kropp. Då och då öppnade hon ögonen som för att försäkra sig att alla i flocken inte hade dragit iväg någonstans, trots att hon kunde höra flertalet röster samt känna av deras närvaro.
Det ryckte i kroppen. Rastlösheten tog över, det var dags att röra på sig. Nu när Volodya en sista gång skulle checka av alla i flocken saknades ...
↧