Det hela kändes fortfarande som en hemsk mardröm. Snart skulle hon vakna. När som helst skulle hon slå upp ögonen och vara tillbaka i Ötamon; mamma och pappa skulle vara vid liv, Måntemplet skulle ännu stå kvar och alltid skulle vara som det var menat att vara.
Chocken hade lagt sig nu, men lämnat rum åt en bultande smärta i hjärtat. Trots den värkande sorgen så gjorde hon sitt yttersta att hjälpa dem andra flyktingarna från Måntemplet. Trots allt var hon ändå relativt oskadd, till skillnad ...
↧