Ötamon var fantastiskt, och skulle alltid vara det, oavsett hur många gånger Aurora återvände. Med djupa, förundrade suckar rörde hon sig mellan de väldiga träden. Ibland vågade hon sig in under några av de utstickande rötterna, men av rädsla för att fastna med hornen höll hon sig på småstigarna emellan stammarna. Då och då nådde hon fält av månblommor. Där stannade hon alltid extra länge, beundrade deras skimmer, och rörde sig gärna bland dem för att röra upp eldflugor. När de lysande insekterna ...
↧