Ett dystert regn föll över skogen. Tyst, knappt märkbart om det inte vore för den våta omgivningen och det varsamma ljudet av lätta droppar mot löv. Det kändes som att tiden stod stilla, och ensamheten hade lagomt till vargtimmarna börjat krypa fram. Nätterna kändes långa och tomma här.
Det hade gått några dygn nu. Till en början hade hon velat dränka sig själv i minnen av Honom, men hon hade aldrig fått tillfälle. Sanningen var den att takten hade hållits ihärdigt och lämnat lite utrymme ...
↧